and we all float on okay.

imorgon blir det tillbaka till jobbet med en packe näsdukar och en flarra hostmedicin, springa gata upp och gata ner och så till slut alltid undra vart livet är påväg. jag minns när jag förra sommaren grät ögonen ur mig för att jag inte kunde gå min utbildning. för en sån sak som pengar. hur mycket jag verkligen ville göra det, inte stanna på posten. så när jag kunde börja, när jag kunde starta ett nytt liv, så slutar det ändå med att jag drar på de marinblå jävla kläderna varje dag. trycker ju för fan ner mig själv i skiten. till vilken nytta?